Måndag
71 dagar. Jag vet att jag inte borde räkna.
Framsteg. Ja, kanske. Jag verkar ju överleva dagarna, men inte fan är det kul. Det kanske går att må bättre till hösten då allt drar igång igen och jag slipper påminnas varje vaket ögonblick om hur jävla ensam jag faktiskt är.
Jag börjar bli arg dessutom. Arg för att du förstört allt.
Annars då? Hösten är räddad. Csn är för en gång skull min vän och jag kommer dessutom förhoppningsvis träffa en massa nya roliga människor. Kommer behöva plugga ihjäl mig, vilket ju inte direkt är min speciallitet, men ska man klara av dubbla utbildningar så får man bita i det sura äpplet. Men det ska gå bra.
