Effektiva studier - ja visst!
Nu sitter jag här framför datorn igen. Med böcker, pappren, block och pennor spridda runt omkring mig, en stor kopp te och en snart uppäten chokladkaka. Inspererande musik strömmar ur högtalarna (jodå jätteinspererande, grannarna slänger snart ut mig pga min vackra sångröst). Jag har skrivit totalt två meningar på min rapport som ska omfatta sex sidor text, dubbelt radavstånd och så självklart på engelska. Tack gud för rättstavningsprogrammet. 18 timmar kvar till deadline.
Jag ser att mina studier följer ett mönster. Vad det än är jag ska göra, såväl tentaplugg som rapportskrivande, så börjar det alltid lika bra och jag känner mig för det mesta motiverad och kreativ. Jag gör upp en tidsplan, och spräcker den eftersom TV:n distraherade för mycket. Jag gör upp en ny tidsplan, och spräcker även denna eftersom det verkade som en mycket bättre ide att ta en shoppingtur på stan. Jag gör upp tidsplan nummer tre (varje ny tidsplan mer och mer opptimistisk) och spräcker denna eftersom jag ju måste tvätta, diska och dammsuga. Och vattna blommorna, gå ut med posten och rensa ur garderoben. Dagen D börjar närma sig och ångesten börjar infinna sig. Borta är motivationen, idéerna och kreativiteten. Jag rensar ur garderoben ännu en gång och kommer på att jag ju måste ringa mamma. Dagen D är bara timmar bort och jag har äntligen öppnat boken. Vad har jag gjort för att förtjäna detta undrar jag i mitt stilla sinne medan paniken sakta smyger sig på. Motvilligt börjar jag skriva. Sådär, en mening klar. Rast, måste ha te. Och mat. Och så måste jag snacka lite skit med nån kompis som antagligen vill strypa mig som stör mitt i pluggandet. Så är det dags för nästa mening, och så börjar det rulla på sakta, sakta... Plötligt har jag flera sidor skrivna och jag börjar känna av kreativiteten igen. Dagen D infinner sig och jag jobbar på flitigt med svettdropparna i pannan och panik i blicken. I detta stadie är jag troligen inte kontaktbar. De sista minutrarna tickar iväg och jag gör de sista finjusteringarna. Rapporten lämnas in i tid men flera sekunder till godo (troligen sprang jag om läraren på väg mot hans postfack).
Nej, nu ska jag nog ta en liten fikarast...
Jag ser att mina studier följer ett mönster. Vad det än är jag ska göra, såväl tentaplugg som rapportskrivande, så börjar det alltid lika bra och jag känner mig för det mesta motiverad och kreativ. Jag gör upp en tidsplan, och spräcker den eftersom TV:n distraherade för mycket. Jag gör upp en ny tidsplan, och spräcker även denna eftersom det verkade som en mycket bättre ide att ta en shoppingtur på stan. Jag gör upp tidsplan nummer tre (varje ny tidsplan mer och mer opptimistisk) och spräcker denna eftersom jag ju måste tvätta, diska och dammsuga. Och vattna blommorna, gå ut med posten och rensa ur garderoben. Dagen D börjar närma sig och ångesten börjar infinna sig. Borta är motivationen, idéerna och kreativiteten. Jag rensar ur garderoben ännu en gång och kommer på att jag ju måste ringa mamma. Dagen D är bara timmar bort och jag har äntligen öppnat boken. Vad har jag gjort för att förtjäna detta undrar jag i mitt stilla sinne medan paniken sakta smyger sig på. Motvilligt börjar jag skriva. Sådär, en mening klar. Rast, måste ha te. Och mat. Och så måste jag snacka lite skit med nån kompis som antagligen vill strypa mig som stör mitt i pluggandet. Så är det dags för nästa mening, och så börjar det rulla på sakta, sakta... Plötligt har jag flera sidor skrivna och jag börjar känna av kreativiteten igen. Dagen D infinner sig och jag jobbar på flitigt med svettdropparna i pannan och panik i blicken. I detta stadie är jag troligen inte kontaktbar. De sista minutrarna tickar iväg och jag gör de sista finjusteringarna. Rapporten lämnas in i tid men flera sekunder till godo (troligen sprang jag om läraren på väg mot hans postfack).
Nej, nu ska jag nog ta en liten fikarast...
Kommentarer
Trackback
